Inte så jävla kul alltid. Det känns ganska ofta så här
Jättetrist. Verkligen. Varför fortsätter jag ens att ha sex med män?
Låten Aldrig med Looptroop rockers är en av de vackraste låtarna jag någonsin hört.
"mamma sa till mig: lyssna aldrig på dom som säger till dig att du aldrig kommer bli nått"
För alla kan. Alla vi kan. Hinder kommer att uppstå och vi kommer att behöva hjälp och stöd, för tillsammans är vi starkare. Vi kan bli precis vad vi vill med hjälp av de rätta medlen. Vi får aldrig lyssna på någon som vågar påstå att vi inte kan för VI KAN! Och vi kommer att bevisa det. Gör det Du vill och hjälp dina medresenärer att också ta sig dit. Together we'll be stronger
Jag är på gränsen till ett utbrott.
Jag är beredd att ge upp den jag är för att slippa behöva stå ut med kommentarer och blickar. Jag är inte tillräckligt fuck you för att orka med att inte vara nervös när jag går till skolan, att orka möta dömande människors blickar. Jag är trött på att behöva påminna mig själv att sluta stirra ner i marken när jag går förbi folk. Jag är trött på att höja volymen på min iPod för att jag vet att om deras röster tränger in så kommer jag att bry mig. Jag är trött på att vara annorlunda. Jag vill bara smälta in och slippa anses konstig. Men jag får inte. Inte för min mamma, mina kompisar. Inte för mig själv. Jag skulle aldrig stå ut med att se ut som alla andra. Jag vet inte vilket som är värst.
Min "situation" har aldrig fått mig till tårar. Men alldeles nyss när jag på väg hem passerade tre helt okända killar och försökte undvika deras blickar samtidigt som jag försökte möta dem för att framstå som stolt och stark - för det är jag, egentligen - och trots att musiken i lurarna var hög förstod att de pratade om mig så gick någonting sönder. På senaste har jag uppmärksammat hur folk ser på mig och jag är uppriktigt sagt paranoid. Jag orkar inte behöva utstå det här. Det är så fånigt att människor tvingar mig. Jag vet inte varför men av någon anledning så är jag en nagel i mångas öga. Det kan vara så att de tre killarna på parkbänken uttryckte någonting positivt, men min rädsla för att bli bedömd är för stark för att jag ska våga lyssna. Varför kan vi inte bara låta varandra vara?
En helt vanlig måndag och jag vaknar. Äter en helt vanlig frukost, läser en helt vanlig fast ovanligt bra tidning. Jag tar på mig helt vanliga kläder, helt vanliga skor och går mot en helt vanlig skoldag. Men i en helt ovanligt vacker värld. Det spelar inte den minsta roll att himlen är grå. Just nu tänker jag inte bry mig om att världen är orättvis. Just nu tänker jag bara tänka på mig själv och att mitt liv är så himla underbart.
Det är skumt hur jag fått för mig att skriva så långa inlägg om diverse. Jag tycker egentligen bättre om att vara kort och koncis i mina utläggningar, vill inte använda överflödiga ord för att undvika att tappa kärnan. Jättekonstigt.
Religion är någonting jag räds, på fler än ett sätt. Jag är rädd för religionens möjliga makt och jag är rädd för att uttrycka mina åsikter om religion. Inte inför någon som delar min åsikt, men inför någon som är troende. Det känns för mig som att jag ifrågasätter dennes levnadssätt. Religion känns som något gravt personligt att jag inte vågar ifrågasätta detta. Egentligen borde jag inte vara rädd för jag ifrågasätter ofta andra värderingar men när det handlar om att människor tror på någonting som Bibeln eller Koranen blir jag osäker. Framförallt Koranen. Antagligen på grund av att kristendomen har funnits runtom mig sedan jag var yttepyttebebis och jag är både döpt och konfirmerad - jag vet vad Bibeln handlar om medan jag knappt har en blekaste om vad som står i Koranen. Saker jag inte vet mycket och nästan allt om vill jag inte gärna yttra mig om, jag är inte bekväm med att fara med halvsanningar eller "fakta" som saknar säkra källor. Jag uppskattar inte heller att ha fel.
Men religion är någonting jag är rädd för och tycker väldigt illa om. Jag tror knappt på att någonting gott kommit ur religionen. Många konflikter pågår på grund av olika trosuppfattningar och många folkgrupper förtrycks på grund av vad som skrivits av någon för fruktansvärt lång tid sedan: homosexuella, kvinnor. Att de heliga skrifterna dessutom används som uppbackning till ett visst beteende är jobbigt. Texter som säger att kvinnan ska bära täckande kläder, texter som säger att en man inte får älska en man som han älskar en kvinna, texter som säger att jorden skapades på sju dagar och avfärdar evolutionen som struntprat. Texter som gör att människan inte behöver tänka själv.
Min religionslärare påpekar när jag säger detta att mycket bra kommit ur Bibeln. Moral till exempel. Vilket jag tycker är osant. En eller flera människor har skrivit texterna som finns i Bibeln. Mänskliga människor har skrivit ner historier och tankar. Mänskliga människor har haft tankar om moral. Moralen är ingenting Bibeln skapat, inget budskap som kommit från en högre makt. Moral är någonting människan lärt sig. Moral är någonting människor lär varandra.
I Koranen står det att kvinnor ska täcka sina behag och inte röra sig på ett sätt som kan uppfattas sexuellt, därför att männen inte ska bli distraherade. Jag vet inte riktigt om texten förtrycker kvinnan eller sänker mannen till ett djur som inte kan kontrollera sina lustar. I vilket fall gillar inte jag tanken på att använda slöja eller nikab, för att det är förtryck. Kvinnan får visa sitt hår för sin familj och sin man, men inte för utomstående. Hur fick mannen tillåtelse att beskåda kvinnans hår? Antagligen därför att hon är hans. Hon är inte en självständig kvinna utan hon är hans. Det hon gör är antigen hans fel eller hans förtjänst.
Jag låter som en motståndare till islam när jag skriver detta, men det är jag inte. Jag tycker att alla ska tro precis vad de vill. Men det är inte okej när tron går ut över mänskliga rättigheter.
Så sitter en här igen vid frukostbordet och ska göra sig i ordning för skolan och den eviga frågan om kläder uppkommer. Inte bara kläder egentligen. Utseende överlag faktiskt. Det är en ganska återkommande tanke hos mig: vem en måste vara för att vara någon.
Jag tror att det är väldigt relaterat till det jag skrev om igår, hur en måste se ut för att uppskattas som fin och därmed också duglig. Vi har utvecklat någonting som gör att vi måste döma andra utifrån hur de ser ut och samtidigt förstås bli dömda för hur vi ser ut. Ser en inte ut som en borde då är en inte någon. En text jag trillat över flertalet gånger är
Insidan ger utsidan sin glans, men utsidan ger insidan sin chans
Första tanke "TRUE DAT!". Andra tanke "vad sorligt". Det är ju tyvärr väldigt sant i vårt samhälle. Utsidan fokuseras ofta mer på än värderingar och åsikter. Det jag främst tänker på när jag säger vem en måste vara för att vara någon är det eviga problemet med att vara "tjej".
Tillsammans har vi byggt upp någon skev bild av hur tjejer och killar ska se ut och hur olika vi ska se ut. Jag känner mig som en tjej, men jag kan tänka mig att utomstående skulle använda "feminist" som ett skällsord mot mig för att dessa individer uppfattat ordet "feminist" som någonting negativt. Många gånger tror jag att personer ser en feminist som en orakad, osminkad, korthårig flata och inte som motsatsen. Jag vet att mina tre läsare är tillräckligt intelligenta och upplysta och medvetna för att veta att detta inte är fallet(varje gång) utan att en feminist är en PERSON(både pojke och flicka!) som tycker att samhället ska vara jämställt och att alla människor ska ha samma förutsättningar etc oberonde av kön(också ofta oberoende av hudfärg, sexuell läggning, religiös åkskådning och vad det må tänkas vara). I vilket fall så tror jag att en person skulle kunna tänkas använda feminist som ett skällsord mot mig därför att:
Jag rakar mig inte. Benen har inte sett en rakhyvel på jag vet inte hur länge. Armhålorna får sitt någon gång i veckan. MAX.
Jag rakar mig inte. Benen har inte sett en rakhyvel på jag vet inte hur länge. Armhålorna får sitt någon gång i veckan. MAX.
Jag avänder inte bh. Jag minns inte hur det kom sig. Jag har förvisso aldrig trivts i en bh, men använt mig av en åtminstone hela högstadiet. Jag tycker att jag har alldeles för små tuttar för att det ens ska vara nödvändigt.
Jag sminkar mig inte. Jag gör det bara inte.
Jag har dreads. Någonstans tror jag att vi fått för oss att tjejer ska bry sig om sina hår. Att alla tjejer gråter när de klipper sig. Att alla tjejer har ett förhållande till sitt hår som gör att vi inte klarar oss utan vårt långa, tjocka, vackra svall. Jag bryr mig inte det minsta. Jag skulle lätt kunna raka av mitt hår. Det är bara hår.
Jag har dreads. Någonstans tror jag att vi fått för oss att tjejer ska bry sig om sina hår. Att alla tjejer gråter när de klipper sig. Att alla tjejer har ett förhållande till sitt hår som gör att vi inte klarar oss utan vårt långa, tjocka, vackra svall. Jag bryr mig inte det minsta. Jag skulle lätt kunna raka av mitt hår. Det är bara hår.
Vad jag försöker att säga till detta är att vi målat upp en bild av hur en tjej ska se ut och på köpet fick vi en bild av hur killar ska se ut. Tjejer bör raka benen, armhålorna, muttan. Tjejer bör använda sig av bh(och kanske främst ha stora, yppiga bröst). Tjejer bör sminka sig. Tjejer bör kamma, platta, sätta upp, locka, färga osv osv osv håret. Samtidigt måste jag poängtera att jag inte har någonting emot att tjejer gör ovanstående saker, men jag tycker att det är sorligt hur många känner sig tvingade till att göra det för att de har en mutta.
Jag är tjej. Om du anser dig vara tjej så är du också tjej. Oberonde på hur du ser ut eller ens vilket biologiskt kön du har. Hur du känner dig är det enda som räknas. Hur du känner dig med dig själv är det enda som räknas. Därför tycker jag att det är så fruktansvärt sorgligt att vi tillsammans skapat denna skeva bild av "kvinnligt" och "manligt" och att vi dömer människor utifrån hur de ser ut, och jag säger vi för att jag vet att jag gör likadant. Vi har alla vuxit upp med detta och att döma är mänskligt, men vi måste försöka att se bortom ytan och knuffa undan våra förutfattade meningar vi kan tänkas ha om människor. Det perfekta samhället bygger på acceptans. Om vi bara kunde se varandra som människor och inte som det utseendet säger oss, så skulle vi kunna ha det perfekta samhället. Och det är inte omöjligt. Vi måste bara börja någonstans. Vi måste börja.
Jag har alltid gillat dig Widén. Känslorna stärks för var dag som går
Någon jag på senare tid inspirerats enormt av är Lady Dahmer! Tydligen visste halva Sveriges befolkning vilken denna dam var efter att hon lagt ut en bild på sin mensbinda - vilket jag tycker var en skitrolig idé - men jag lyckades på något vänster missa detta. Kanske för att jag inte är en så flitig användare av flashback. Hursomhelst! En dag skickade jag ett mms till min syster, en bild på mina mensfläckade byxor, och hon svarade med "Lill-Lady Dahmer!". Och jag förstod ingenting. Men jag kollade upp fenomenet, och där var hon. Mitt livs kvinna. Hon har inspirerat mig och lärt mig mycket. Och någonting hon ofta tar upp på sin blogg som många av oss kan applicera på vår egen vardag vilket jag ofta gör, är det eviga tjatet om hur vi ser ut.
Vi har lärt oss att säga till våra vänner vad fina de är och att komplimanger är toppen! Men Lady Dahmer har fått mig att förstå att det inte ligger någonting positivt i att "berömma" varandra för hur vi ser ut. Vi utvecklar ett beroende av att höra att vi är fina på dagar då vi engagerat oss lite extra och kammat håret, köpt nya kläder eller målat på lite läppstift. Till exempel hörde jag idag:
"Vad fin du är i håret idag!"
"Vad fin du är i håret idag!"
Jaha. Idag är du fin i håret. Igår var du jävligt ful i håret. Just idag är du fin i håret. Personen som i fråga fått denna komplimang hade färgat sitt hår, och plötsligt var hen fin i håret.
Komplimanger angående utseendet beror på dagsformen. IDAG är du fin i håret, IDAG har du fina kläder. Vi har som sagt utvecklat ett beroende av att höra vad fina vi är, i tidig ålder. Mina små kusinbarn får ofta höra "åhhhh vad sööööt och fiin du äääär!". Jag har inget toppminne så jag vet inte hur jag själv haft det, men jag kan tänka mig att jag fick höra samma ord när jag var ett litet knodd. Vi har utvecklat ett beroende av att höra vad fina vi är, och därför anstränger vi oss för att få höra det igen.
Och de dagar vi inte får höra att vi är fina, är vi då fula? När jag kommer med mjukisbyxor till skolan, aldrig får jag höra att jag är fin. Jag har mer eller mindre slutat fixa mig på mornarna. Jag går upp, käkar, klär på mig, borstar tänderna och går till skolan. Jag kammar inte håret(det går inte), jag sminkar mig inte, jag parfymerar mig inte ens längre. Jag gör mig inte till och därför får jag sällan höra att jag är fin. Och det gör mig ingenting. För jag vill inte höra att jag är fin. Inte längre. Jag har blivit väldigt skeptisk till beröm för utseende och därför vill jag inte att folk ska säga att jag är fin. Och jag kämpar med att inte säga att andra är fina heller.
Vem är jag att påpeka hur någon ser ut? Idag hörde jag några vänner till mig prata om hur de skulle bedöma lärares klädstilar. De skulle bedöma på en skala från 1 till 10 och sedan skulle de dela ut pris till den bäst klädda. De påpekade att de som inte blev högst bedömda skulle inte få veta någonting om deras rakning. Men spontant känner jag att vilka är ni att säga "du är fin, du får pris för vi gillar dina kläder!"? Personen i fråga har inte bett om att bli bedömd utifrån vad vi tycker om hur hen klär sig. Om någon skulle tilldela mig en utmärkelse för mina kläder skulle jag bli mer bestört än glad. Jag struntar fullständigt i vad andra tycker om mina kläder och mitt utseende, det är inte relevant. Vad som är relevant är vem jag är. Inte hur jag ser ut.
Jag har lagt märke till att elever på min skola stör sig på mig för hur jag klär mig. I förra veckan var det en elev som skrek efter mig att jag skulle "ta på mig normala kläder för fan!". Nu i veckan blev jag kallad en "jävla hippie". Jag har kanske inte tänkt på det tidigare, men nu har jag uppmärksammat hur folk tittar på mig i skolan. Lite snett. Kanske lite med avsmak. Jag vill påstå att jag skiter i deras åsikter. Det gör jag egentligen. Men jag kan inte hjälpa att bli lite, lite, ytterst lite sårad. Inte för att de verkar ogilla min klädstil, utan för att de kritiserar mig. De hoppar på mig för hur jag ser ut. De bryr sig inte ens om vem jag är, det enda som spelar roll för dem är hur jag ser ut. Jag blir lite, lite, ytterst lite sårad. Men framförallt blir jag irriterad.
Varför ska vi vara på varandra för hur vi ser ut? Låt folk vara ifred. Komplimanger är jättetrevliga, men uppmuntra hellre ett beteende än ett utseende! Jag vill inte veta vad ni tycker om mig och mina kläder, oberonde om era åsikter är negativa eller positiva. Jag skiter fullständigt om ni tycker att jag är ful, att jag ser ut som en jävla hippie eller vad det nu kan vara. Jag skiter i det. Låt folk vara ifred. Jag kommer inte ändra mig för att något litet kräk kastar elaka kommentarer efter mig, jag skulle inte klä mig som jag gör om jag inte trivdes med mig själv och var stark nog att visa det. Bara låt mig va
NO SEE
Ibland får en ryck, och får för sig att "jo! Vi läser vår gamla blogg!". Så gör vi det. Och blir förvånade. Hur kunde vi ha så mycket att skriva, om så lite vi hade att skriva om? Jag blir förvånad när jag läser att jag tyckt att saker varit jobbiga, att jag mått mer eller mindre dåligt. I haven't. Tror jag.
Igår var min käraste kära vän Oskar på besök, och vi satt uppe länge. Vi diskuterade diverse, däribland hur jävla bra vi har det. Vi pratade om hur vi båda plötsligt vuxit upp. För tre år sedan gick vi ut grundskolan. Idag, tre år senare och sju veckor innan vi tar studenten, är vi helt andra människor. Vi är samma personer, men personligheten är annorlunda. Jag har vuxit upp, jag är inte samma tjej som slutade grundskolan. Gymnasiet har gjort mig till en annan människa. En bättre människa. Jag vet vem jag är nu. Tror jag.
Vi pratade iallafall om hur vi båda plötsligt upptäcker saker hos folk vi trott vi känt under så många år. För min egen del handlar det mest om att jag inser att en del personer inte mår bra. Sådana som jag känt under så många år. Plötsligt inser jag att det finns någonting som tynger dessa personer så enormt. Sådant som jag inte tänkt på tidigare i dennes beteende. Plötsligt har jag blivit stor och insett att alla inte mår så där bra som en önskar.
Jag blir förvånad över hur jag kunnat skriva så mycket, om så lite jag haft att skriva om. Jag blir irriterad. Hur kan jag ens våga påstå att jag mått dåligt! Jag är så jävla lyckligt lottad. Jag mår så jävla bra. Vet jag.
Det pratade vi också om, att inte våga yttra sig. Jag står öppet för mycket. Till exempel stödjer jag HBT-frågor, antirasism osv. Men ibland så känner jag att jag inte vågar yttrar mig i dessa frågor, för jag vet inte hur det känns att utsättas för förtryck. Jag vet inte hur det känns att bli förtryckt på grund av sexuell läggning och hudfärg, jag har ingen flickvän och jag är skitvit och svensk. Därför känner jag mig som en hycklare när jag yttrar mig mot förtrycket. Ibland önskar jag att jag hade flickvän, att jag inte var svensk osv. För att kunna uppleva och yttra mig med erfarenheter som grund.
Det känns ganska tydligt och uppenbart att jag dessutom är feminist(vilket jag tycker att alla borde vara).Samtidigt tycker jag att det är jobbigt att yttra mig inom kvinnofrågan också. Jag gör det, dagligen, för det är någonting jag tycker precis som antirasism och lika rättigheter för alla är viktigt att arbeta för. Någonting jag brinner för. MEN jag har inte utsatts för övergrepp eller något tydligt förtryck. TYCKER JAG. Sedan tror jag nästan med all säkerhet att jag utsatts för förtryck för att jag är tjej. Jag är hundra på att jag behandlats som tjej, behandlats ANNORLUNDA för att jag är tjej. Men det har inte varit lika påtagligt som om jag skulle ha blivit våldtagen eller mobbats eller vad som helst. Jag önskar förstås inte att jag utsatts för förtryck, men någonstans tror jag att jag varit säkrare i mina argument om jag kunde argumentera utifrån MIG SJÄLV, och inte satistik och andras upplevelser.
Jag kanske tänker börja blogga igen. Jag måste erkänna att jag tycker själv att jag skriver bra, jag blir glad av att läsa mina egna gamla texter och se att "jävlar My, du kan det här!". Jag har inte många talanger, men mitt skrivande tror jag kan utvecklas.
idag har en karl fixat min cykel så jag kan växla, det tog två sekunder ungefär. sen har jag hämtat min kära bok hos mamma, jag har nästan läst ut boken, gjort sallad, ätit mat, och varit på kalas. rättså effektiv dag kan man tycka! och jag har dessutom bokat tid på ungdomsmottagningen, jäklar vad bra jag är. nu ska jag borsta tänderna, försöka komma på något känsligt att blogga om och därför låta det här inlägget stå öppet tills jag kommer på något fint. till min hjälp ska jag använda håkan hellström, det brukar gå bra då.
jag trodde faktiskt aldrig att det kunde göra såhär ont att sakna någon. hur jag än formulerar mig i den här texten kommer mina tankar alltid återgå till min fina mormor som har varit borta i fem månader och tre dagar, men jag vill inte att det ska så. jag saknar henne, otroligt mycket, men man orkar verkligen inte gå runt och vara ledsen hela tiden. det var säkert en vecka sen jag grät över min fina mormor som inte finns längre mer än i mitt hjärta, ändå känns det som en evighet sen. det känns också som en evighet sen det var hon gick bort, men inte ens ett halvår har passerat sen det hemska samtalet tidigt på måndagmorgonen. det var min mamma som ringde, hon behövde inte ens säga något, det sorliga är att hon inte behövde säga något. jag behövde bara se "mamma ringer" på displayen för att förstå. mamma kom och hämtade mig klockan sex ungefär, och vi åkte till sjukhuset. där var min morbror, hans fru, mina kusiner och min stora syster. jag ville först inte gå in i det rum som varit mormors under några veckor, för jag ville inte se. för jag ville inte se något som inte var mormor, det var ju inte längre hon. det var bara den kropp hon en gång använt. jag gick till slut in i vilket fall, och där låg hon och började bli lila. hon var så stilla, höll sitt högra pekfinger med sin vänstra hand. hennes skal var fortfarande fint fastän det fina inte längre fanns kvar i det.
men det var inte världens finaste mormor jag menade när jag först skrev att det gör ont att sakna någon, det var min käraste. nu känns det dumt att skriva något sådant, men jag tänker göra det ändå, någorlunda. min fina robin har jag inte träffat på en vecka nu, vilket känns som löjligt lite tid när jag tänker på hur länge sen det var jag träffade mormor, fast hur kan jag egentligen veta det? hon kanske sitter alldeles invid mig och undrar vad det är för lysande skärm jag har framför mig, hon var aldrig intresserad av datorer och mobiltelefoner och sånt där strunt, tjock-teven fungerade, hemtelefonen fungerade och stereon fungerade, den där dumma nummerpresentatören fungerade ibland.
det sägs ju att energi inte kan skapas eller förstöras, alltså kan man inte försvinna även fast kroppen slutar fungera, energin omvandlas till något annat. kanske svävar min mormors energi runt i mitt rum just nu, i form av elektricitet i luften, eller så är hon redan reborn som en av flugorna hemma hos mamma. energi kan aldrig förstöras.
jag har varit utan min fina robin i en vecka bara, och det har verkligen gjort ont i mellanåt. när jag vaknar, när jag tränar, när jag läser, när jag ska sova, när jag varit på gröna lund, när jag varit på parken zoo, till och med när jag tittat på teve. det är ju meningen att han ska vara där och göra allt detdär med mig, han ska ligga där och sova när jag vaknar och jag ska väcka honom, han ska hålla om mig på kvällarna och när jag läser, han ska vara där under träningarna och när jag gör roliga saker. när man umgås hela tiden dygnet runt och så nära inpå, blir det så konstigt att vara utan den. den kommer snart hem, den kommer hem om två dagar och några timmar, den kommer hem till mig och den ska hålla om mig tills jag somnar om två dagar och några timmar.
mormor kommer aldrig komma hem till oss igen, och vi kommer aldrig mer få besöka hennes hem, och givetvist gör det ont, och det känns bara fel att säga att man måste acceptera en del saker och bara gå vidare, och egentligen kanske man inte måste göra det. men jag vet att mormor inte velat (eller vill?) att jag ska sitta vareviga kväll och tänka på allt som vi aldrig mer kommer få vara med om, inga fler julaftnar eller midsommaraftnar eller födelsedagar tillsammans med mormor, iallafall inte i den skepnaden hon en gång var. därför vill jag så gärna acceptera att hon inte finns i samma skepnad längre, och inte gå vidare, men leva vidare utan att fastna i det som var. självklart minnas vad det som var, men inte bli nostalgisk. energi kan aldrig förstöras. ♥
jag trodde faktiskt aldrig att det kunde göra såhär ont att sakna någon. hur jag än formulerar mig i den här texten kommer mina tankar alltid återgå till min fina mormor som har varit borta i fem månader och tre dagar, men jag vill inte att det ska så. jag saknar henne, otroligt mycket, men man orkar verkligen inte gå runt och vara ledsen hela tiden. det var säkert en vecka sen jag grät över min fina mormor som inte finns längre mer än i mitt hjärta, ändå känns det som en evighet sen. det känns också som en evighet sen det var hon gick bort, men inte ens ett halvår har passerat sen det hemska samtalet tidigt på måndagmorgonen. det var min mamma som ringde, hon behövde inte ens säga något, det sorliga är att hon inte behövde säga något. jag behövde bara se "mamma ringer" på displayen för att förstå. mamma kom och hämtade mig klockan sex ungefär, och vi åkte till sjukhuset. där var min morbror, hans fru, mina kusiner och min stora syster. jag ville först inte gå in i det rum som varit mormors under några veckor, för jag ville inte se. för jag ville inte se något som inte var mormor, det var ju inte längre hon. det var bara den kropp hon en gång använt. jag gick till slut in i vilket fall, och där låg hon och började bli lila. hon var så stilla, höll sitt högra pekfinger med sin vänstra hand. hennes skal var fortfarande fint fastän det fina inte längre fanns kvar i det.
men det var inte världens finaste mormor jag menade när jag först skrev att det gör ont att sakna någon, det var min käraste. nu känns det dumt att skriva något sådant, men jag tänker göra det ändå, någorlunda. min fina robin har jag inte träffat på en vecka nu, vilket känns som löjligt lite tid när jag tänker på hur länge sen det var jag träffade mormor, fast hur kan jag egentligen veta det? hon kanske sitter alldeles invid mig och undrar vad det är för lysande skärm jag har framför mig, hon var aldrig intresserad av datorer och mobiltelefoner och sånt där strunt, tjock-teven fungerade, hemtelefonen fungerade och stereon fungerade, den där dumma nummerpresentatören fungerade ibland.
det sägs ju att energi inte kan skapas eller förstöras, alltså kan man inte försvinna även fast kroppen slutar fungera, energin omvandlas till något annat. kanske svävar min mormors energi runt i mitt rum just nu, i form av elektricitet i luften, eller så är hon redan reborn som en av flugorna hemma hos mamma. energi kan aldrig förstöras.
jag har varit utan min fina robin i en vecka bara, och det har verkligen gjort ont i mellanåt. när jag vaknar, när jag tränar, när jag läser, när jag ska sova, när jag varit på gröna lund, när jag varit på parken zoo, till och med när jag tittat på teve. det är ju meningen att han ska vara där och göra allt detdär med mig, han ska ligga där och sova när jag vaknar och jag ska väcka honom, han ska hålla om mig på kvällarna och när jag läser, han ska vara där under träningarna och när jag gör roliga saker. när man umgås hela tiden dygnet runt och så nära inpå, blir det så konstigt att vara utan den. den kommer snart hem, den kommer hem om två dagar och några timmar, den kommer hem till mig och den ska hålla om mig tills jag somnar om två dagar och några timmar.
mormor kommer aldrig komma hem till oss igen, och vi kommer aldrig mer få besöka hennes hem, och givetvist gör det ont, och det känns bara fel att säga att man måste acceptera en del saker och bara gå vidare, och egentligen kanske man inte måste göra det. men jag vet att mormor inte velat (eller vill?) att jag ska sitta vareviga kväll och tänka på allt som vi aldrig mer kommer få vara med om, inga fler julaftnar eller midsommaraftnar eller födelsedagar tillsammans med mormor, iallafall inte i den skepnaden hon en gång var. därför vill jag så gärna acceptera att hon inte finns i samma skepnad längre, och inte gå vidare, men leva vidare utan att fastna i det som var. självklart minnas vad det som var, men inte bli nostalgisk. energi kan aldrig förstöras. ♥
vi är fortfarande tapeten.
saying those three words makes one vulnerable.
seems as if I don't even mind,
when I'm with you I want it to
hurt.
